Jag har funderat massor den senaste tiden.
Funderat på hur mycket skada en människa kan göra mentalt.
Hur tufft det är att inte våga eller vilja befinna sig på ett visst område av rädsla för att stöta på den som sårar.
Av egen erfarenhet vet jag hur det känns.
Nu upplever jag det hos min egen son.
Det gör så fruktansvärt ont.
Det gör också ont i mig att inte de anhöriga till den som sårar inte förstår eller vill förstå.
De verkar stoppa huvudet i sanden precis som strutsen.
De verkar tro att bara den som är sårad börjar må bra så kan man återgå till det som varit.
Att allt är bra.
Men det är inte bra.
Vet inte om det kommer att bli bra heller.
Det enda som kan göra det uthärdligt är att få en styrka som gör att man klarar av deras oförstånd.
Men hur ger man en människa den styrkan?
Framförallt när den upplever sig värdelös.
Att allt bara är svart och det inte finns något ljus i livet.
Hur kan jag hjälpa?
Att gråta är att släppa ut det jobbiga. Att inte kunna gråta gör en svag. Tänker på dig och din son.
SvaraRadera