solidaritet

solidaritet (franska solidarité, av latin solidus ’gedigen’, ’fast’, ’enhetlig’), sammanhållning mellan människor inom en grupp, klass, nation eller i hela världen med beredskap för inbördes hjälp.Ordet var från början en term inom franskt rättsväsen som betecknade det som fortfarande kallas solidariskt ansvar. Principen kunde uttryckas som ”en för alla, alla för en”, och ordet solidaritet passade därför väl också i ett

Det finns vissa som har pratat om solidaritet.
Att man ska ställa upp för klubben ( NYFK).
Detta dök upp då min sambo Robban beslutade att förnya sitt hoppcertifikat i en annan klubb.

Efter att ha upplevt några av klubbens medlemmars vassa armbågar ville han inte vara kvar.
Ville prova på att vara fri från ansvar i klubben.
Det handlade mest om att han ville hoppa fallskärm mer och slippa ansvaret som hoppledare (HL).
Som HL står man på marken och ansvarar för hopparnas säkerhet.
Robban blev inte schemalagd som HL detta år.

Det sågs inte med blida ögon av vissa.
De menade att Robban inte var solidarisk.
Men just dessa personer var de som oftast smet från städningen efter hoppdagens slut.
Att hjälpa till för klubbens bästa har inte existerat.
De hade ingen större lust att ställa upp när någon bad om hjälp om de inte kunde tjäna på för egen vinnings skull.

I år då Robban inte förnyade på sin "hemmaklubb" har han ändå ställt upp.
Han har sett till att gräset varit klippt.
Tagit med sin privata trimmer och ansat där inte gräsklipparen kommit åt.
Så gott som varje fredag har han stått HL, vilket är fler HL-pass än vad som medlemmarna står enligt schemat.
Han har även fått ändra på våra gemensamma semesterplaner för att ställa upp.
Något som jag har gått med på.

Nu undrar jag vad dessa personer har gjort för klubben?
Då menar jag vad de har gjort utan att vinna på det för egen del?
För när de pratade om Solidaritet menade de väl:
En för alla, alla för en!?

Solidarisk kan man vara trots att man inte är medlem i NYFK!

Skadad

Jag var ett mycket stillasittande barn.
Tyckte mycket om att rita men framför allt att läsa.
Slukade den ena boken efter den andra.
Det var inte alltid jag var kontaktbar när jag väl var inne i böckernas handlingar.
Vissa böcker hade jag svårt att släppa.
Kunde läsa hela nätterna ibland.

Tänk vad mycket kunskap jag fick!

Men vi är ju alla i behov av olika kunskaper.
Även kunskapen om hur man rör på sig så man inte slår sig.
Den kunskapen missade jag.
Det resulterade i att jag inte visste vad som kan hända om jag ramlar.

Jag har fått åka till lasarettet 3 gånger för att sy och en gång så räckte det med att tejpa såret.

En gång i tiden var jag scout.
Tror inte att jag var på ett enda läger eller hajk utan någon form av skada.
När min mamma berättar för mig hur hon upplevde det, känns det som om mina föräldrar väntade på att jag skulle komma hem skadad.

Skadorna kommer inte lika ofta längre, men de kommer tyvärr.
Det har blivit några sjukhusbesök för olika skador även som vuxen.
Då är det framförallt knän och ben som skadats.

Trots att jag närmar mig 50 händer olyckorna ändå.
Senast igår.

Jag bröt inget och jag tror jag slipper uppsöka läkare.
Men jag är blåslagen och känner mig mörbultad.

Vi var ute med båten och skulle lägga till vid en klippa.
Då jag fick agera hoppilandkalle hängde jag i fören för att se när jag kunde hoppa i land.
Fick syn på en sten med lite för mycket sjögräs.
Men hoppade jag inte ner på den skulle kanske båten ha stött i den.

Sagt och gjort, jag slängde över ena benet och flyttade "försiktigt" över tyngden på foten som stod på stenen.
Jag halkade och tappade balansen.
Kände hur  jag skulle ramla i och spjärnade emot så mycket jag kunde.
Men det var försent.

Helt plötsligt befann jag mig ståendes med vatten upp till midjan.
Jag klev upp på stenen och tittar ner på mina våta kläder.
Upptäcker då att byxorna är helt sönderrivna.
I fallet hade jag fastnat med byxorna i båten.

Börjar också känna mig öm.
Vänster vad hade fått sig en rejäl smäll av stenen jag försökte ställa mig på.
Lite senare upptäckte jag att insidan av höger lår började bli blått.
Det var där jag fastnade i båten.
Idag känner jag mig även öm i armarna.
Ett resultat i att jag försökte hålla mig fast i både båt och tamp.

Nu var det ju inte så mycket vi kunde göra.
Robban fick förtöja och spänna ankartampen.
Jag hade nog med mig själv.

Vi tog oss iland.
Väl där kände jag för ett dopp.
Det fanns bra avsatser för att både ta sig i och upp ur vattnet.

I gick ju bra.
Men när jag skulle upp halkade jag igen, trots att jag var försiktig.
Då bröt jag tumnageln.
Skulle ju kunnat vara ok.
Men den gick av för långt ner.
Nu hade jag en tumme som blödde också.

Då bestämde jag mig för att inte göra mer den dagen.
Jag la mig på klippan och solade.
När vi skulle därifrån fick Robban ordna med packning och hjälpa mig ombord.
Han lossade förtöjningen och drog upp ankaret.

Nästa stopp var vid en brygga.
Skönt!

Men knäpp som jag är vill jag ut till skärgården igen om några dagar.
Hoppas då på bättre tur och att jag inte skadar mig något mer.