Till alla vuxna

En av mina vänner på FB skrev detta i sin logg och jag delar hennes åsikt:

Till alla vuxna, -Älska era barn, då de tabbat sig som störst, -då behöver dom din kärlek som mest. Glöm utdelning av guldstjärnor vid prestationer om du först inte har lyckats med förstnämda..//ca

Ljusare!

Just nu känns det som om det börjar ljusna.
Vågar inte hoppas på för mycket.
Bakslagen är så svåra.

Wilhelm har fått en nygamal kompis.
En som gör dagarna och kvällarna lite roligare.
Känns lite lättare vid besöken.

Våra förhoppningar ligger till det vårdplaneringsmöte som ska ske nästa vecka.
Vi hoppas på positivt besked inför framtiden.

Permis

Efter 8 jobbiga dagar på sjukhus kom han hem några timmar idag.
Det gick jättebra.

Vi gjorde en tur till storskogen.
Massor med svamp blev resultatet.
Wilhelm har tur som slipper rensa.

Sen ville han ta en tur till Ica Maxi.
Hem till datorn en stund och sen tillbaka till sjukhuset.

Oro kände jag bara en gång.
I skogen när vi var så långt borta att vi inte hörde varandra.

Svampplockning

Några timmar i skogen tillsammans med Wilhelm.
Det fanns svamp i överflöd.
Vi var lite lyxiga och plockade bara de stora och lät de små få växa till sig.
Det blev gul kantarell, trattkantarell, svart trumpetsvamp och blek taggsvamp.

Sallad

"Mamma, kan inte jag få göra en grekisk sallad till dig?"Laura har varit i Grekland med sin pappa och har blivit inspirerad.

Klart att hon fick göra en sallad till mig!



Olja och vinäger fick jag ha på själv.
Det är så de serverar salladen i Grekland.



Tack söta Laura för mycket god grekisk sallad!!!

Trötta

Vi är trötta.
Trötta på sjukhusmiljö där inte allt är tillåtet.
Vi blir även trötta på varandra.

Visst, det är ett nödvändigt ont.
Men inte bara jag väntar på en förändring.

Hoppas den kommer inom kort.

Lyckligt lottad

Jag gråter och känner mig tom många gånger.
Att vara hjälplös när det gäller sina egna barn är tungt.
Min kropp säger ifrån: gör inte för mycket!
Därför är jag hemma och finns för mina barn, de är det viktigaste som finns i mitt liv.

Får frågan många gånger:
Men du då? Får du någon hjälp?

Ja, det ska jag ju få.
Men de som ska kunna detta på sina fem lyser med sin frånvaro.
Funderar på om jag kommer att få rätt hjälp därifrån?
Jag vill ha konkreta tips och råd på hur jag ska göra i en situation som denna.
Har ju ingen erfarenhet, som tur är.
Vill inte bara bli bekräftad på det jag känner.
Bekräftelse kanske hjälper andra, men inte mig.

Jag känner mig mer stöttad av alla som skriver till mig.
Av er får jag både bekräftelse, tips och råd.
Jag tar till mig allt jag behöver från er.
Känner att ni finns här nära mig, trots att det ibland kan vara ett avstånd på nästan 100 mil.

Jag är lyckligt lottad som har så underbara släktingar och vänner.

Värdefull

Till min underbara son som inte känner sig värdefull:

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du
Text: Ingemar Olsson

Älskar dig, Wilhelm!
Kram mamma

Ringar på vattnet

Som ringar på vatten sprids känslorna.
Ilska, frustration, förtvivlan, sorg, smärta, tomhet...

Tårar bara forsar, tomheten växer sig större och större i bröstet.

...snälla sluta kasta negativa stenar!!!

Vi behöver positivitet!!!

Helt slut

Är helt slut av att göra ingenting.
Hjärnan hänger inte alltid med.
Jag känner mig helt tom innuti, lite så som man gör när man gråtit mycket.
Förstår att jag inte är helt ok.
Så ska man inte känna när man mår bra.

Mina intentioner var att försöka jobba då Wilhelm inte är hemma.
Måndag och tisdag gick bra, sen var jag slut.
Onsdag stannade jag hemma.
Men telefon gick varm så inte blev det någon vila.
Det kändes.

Torsdag vila och hälsa på Wilhelm var min planering.
Men icke sa nicke...
7.30 påminde min mobil mig om den utbildning jag ska gå under hösten.
8.30 skulle startskottet gå...
Stressigt blev det.
Hem efter tre timmar...helt slut.

Har funderat på om jag skulle orka med att jobba 50%.
Men inser att jag gör nog inte det.
Trots att jag vill.
Ska ju orka med att vara mamma hemma också.

Men jag trodde aldrig att det skulle ta så mycket på krafterna.

Var rädd om honom!!!

"Mamma, vilken underbar kusin du har! Honom måste du vara rädd om."

Jag undrar vad det är som är så underbart med honom.

"Han frågar hur jag mår, om han kan komma och hälsa på och om det är något jag saknar som han kan ta med hemifrån eller köpa till mig. Tänk om min pappa hade kunnat göra samma sak. Han ställer rätt frågor och förstår hur jag mår. Det är bara han som gör det. Du vet ju att jag inte har pratat så mycket med din kusin och ändå bryr han sig. Varför gör inte min pappa det?"

Håller med om att det säkert är så då jag själv har svårt att förstå.
Vet ju inte vad det är min älskade son går igenom.
Hur kan jag då sätta mig in i de känslor som finns?
Jag kan bara skrapa på ytan av förståelsen och försöka bemöta med respekt.
Men det är långt ifrån att veta och förstå på djupet.

Jag försöker iaf.
Det är ju tyvärr inte alla som gör eller någonsin gjort.

Styrka

Måste jag vara stark?
Orkar jag vara stark?

Vet inte!!!

Just nu känner jag mig svag.
Får den ena smällen efter den andra.
Alla smällar är inte riktade eller medvetna.
Men de gör ont iaf.

Kvällarna är tuffast.
Ibland spränger det i huvudet.
Ibland känner jag mig febrig (vilket jag inte har).

Är det kroppen som säger ifrån?
Börjar mina krafter tryta?

Måste jag vara stark?

Smutskastning

Han är arg!
Han vill ha kontakt med släkten på sin pappas sida.
Han pratar med dem och berättar alla idiotiska saker de säger för mig.
De baktalar mig.

Jag blir arg!
Jag dras med och ned...
Grodor hoppar ur munnen på mig.
Det gör honom ledsen, arg, övergiven...

Han känner sig sviken av alla.
Känner sig som åsnan mellan två höstackar.
Han vill inte träffa någon längre.

Hans farmor och farfar har alltid varit underbara mot honom.
Varför säger de saker som inte stämmer?
Varför gör de så att även jag blir en syndabock?

För mig är inte Wilhelm något misstag!
Det är Herr Larssons ord!

Wilhelm och Laura

Mina underbara barn som jag älskar så oerhört mycket!!!

Ignorerad

Har pratat med Wilhelm idag.
Han sov bort nästan hela gårdagen.
Efter mitt och mormors besök somnade han igen och sov fram till frukosten idag.
Säkert en välbehövlig vila.

Han frågar och säger:
Varför stoppade ni mig?
Världen är så jobbig att leva i.
Jag är ett misstag.
Till och med Herr Larsson (W:s biologiska pappa) säger det.

Jag undrar hur det känns att hela sitt liv ha blivit bortvald?
Vad gör det med oss som människor?

Som barn vill man bli bekräftad.
Först och främst genom kärlek!!!
Men får man inte kärlek så fungerar hat.
Men hur mår man när man blir ignorerad?
Ignorerad av en person som ska/bör stå en nära.

Som nu, när Wilhelm är ignorerad av Herr Larsson.

Ett rop på hjälp!!!

Igår var det dags igen.
Denna gång var det mer allvarligt än vad det varit tidigare.
Ytterligre ett rop på hjälp.

En krok i taket.
En sladd runt halsen.
Det kunde ha varit slutet.

Glad det inte är så.
Men nu är det PIVA igen.
Tredje gången sen 2 augusti.
Denna gång är det under LPT.

Vad är det som triggar igång allt?
Vilken hjälp finns att få?
Hur kan jag hjälpa?

Vi är många som funderar.
Ingen har gett oss ett ordentligt svar än.

Regnet det bara öser ner...

Regn, regn, regn...
Vad händer då?
Jo, man blir våt om man inte har rätt kläder på sig.

Laura är i Grekland och har det skönt i solen.
Men hon missar augustifesten och marknaden.
Hennes önskan var en ny "Linkin Park" tröja.



Så då fick jag ta mig en tur till marknaden.
I sista tröjståndet hittade jag en tröja.
Trots regnjacka var jag genomblöt.

Men en tröja blev det till Laura.
En keps till Wilhelm.
Ny väska till mig.
Korv till hela familjen.

Jag vill skrika!!!

Jag vill skrika ut min sorg!
Sorgen över att min älskade son inte mår bra.

Vet att vi kommer möta på svackor.
Men inte gör det mindre ont för det.

Just nu känns det som om jag fått en käftsmäll!!!

Det är tufft när han vill att jag ska förneka och strunta i honom.
Men hur skulle jag kunna göra det?
Han är ju det finaste som finns!

Rensning

Nu har jag ätit LCHF sen i maj.
Det går så som jag vill.
Vågens siffror sjunker och även midjans.

Ett resultat av detta blev ett röj i garderoben.
Massor av byxor blev utrensade.
De var slitna och jag kunde dra dem över höften utan att knäppa upp knappen.

Men som tur är har jag byxor som jag kan använda för jag vill inte köpa nya riktigt än.

Något att tänka på

Läste idag en länk som en av mina FB vänner hade lagt ut.
Mycket bra skrivet om meningen med livet.
Vad är lycka osv...

Läs gärna vad där står, skrivet av Ann Lagerström

Ingenting

Just nu gör jag ingenting.
Det är skönt det med.
Framförallt när det har varit två tuffa veckor där utgången har varit oviss.

Två vändor på PIVA är ingen höjdare.
Båda gångerna var minst lika jobiiga för mig.
Men andra gången var nog värst för Wilhelm.

Nu börjar vi "normalisera" vårt vardagsliv.
Jag vilar upp mig genom att göra ingenting.

På måndag börjar min vardag med jobb och allt vad det innebär.
Jag hoppas allt ska fungera, framför allt på hemmafronten.

Under tiden jag väntar på nästa vecka gör jag ingenting.

Tvättstugan

Tvättstugan kan orsaka osämja grannar emellan.
Det sätts upp sura och arga lappar.
För det mesta handlar det om städningen.
Den är inte utförd ordentligt.

Den här veckan har vi lite extra mycket lakan att tvätta.
Oftast är tvättstugan obokad på förmiddagarna.
Så min tanke var att jag kunde passa på och tvätta två maskiner redan idag.

Nyckeln som hänger i det lilla skåpet utanför tvättstugan blev hämtad.
Jag sorterade ut två maskiner och begav mig ner igen.

Jag möts av en öppen tvättstuga och en oförstående man som frågar:
Är det du som har tagit tvättstugenyckeln?

Erkände att jag hade gjort det då jag trodde att det var ledigt.
Nu var det ju intye det, och den här mannen hade flyttat sitt tvättlås.
Pga en stroke som han hade haft låter han nyckeln hänga kvar i skåpet för att inte glömma den.

Men han var färdig med maskinerna så jag var välkommen in och tvätta jag med.
Trevligt att ha en sådan granne!

När jag lite senare går ner för att stoppa in strumpor i tumlaren saknades nyckeln i skåpet.
Såg att min granne ovanpå skulle tvätta efteråt.
När jag är på väg upp hör jag hissen på väg ner.
Jag väntar.
Min granne ovanpå kliver ut med sin tvättkorg.
Eftersom tvättstugan var "ledig" tänkte hon börja lite tidigare.

Jag berättade som det var men sa att hon säkert kunde börja tvätta då vår manlige granne bara hade tvätt i torkrummet och jag bara behövde tumla.

Med en bra kommunikation med sina grannar kan man ha det trevligt även i tvättstugan!

Berg och dalbana

Alla lever vi ett berg och dalbane liv.
Vi är på topp ibland och tycker att livet är helt underbart.
Men så far vi ner i dalen och mår inte alls lika bra.

Våra toppar och dalar är olika höga och djupa.
Vi har även olika sluttning på branterna.

Nu ser det ut som om vi håller på att lämna en djup och mörk dal och att vi kämpar mot en ljusare topp.

Orsakerna till att vi börjar klättra är flera.
En av dem är förståelse för att det finns andra som kanske har haft det lika jobbigt och som har klarat sig bra.
Att man inte är ensam.

Sen har vi också det stöd som har funnits och som inte har gett upp.
Medicin gör väl också sitt till.

På vår väg upp kommer vi säkert att stöta på mindre dalgångar.
Då får vi bara hoppas på att de inte är djupa utan vänder snabbt upp igen.

Sårande!!!

Hur är man funtad som människa när man säger till sitt äldsta barn:
- du är nog inte mitt...
- du är ett misstag...
- din mamma skulle inta ha blivit gravid...
- din mamma och socialen har tvingat mig att avstå från dig genom ett kontrakt...(undrar vart det kontraktet finns???, inget jag känner till)

Att säga så till sin son som har tappat livsgnistan visar på att det inte kan finnas många fungerande hjärnceller i det huvudet.
Tänk att man kan vara så elak mot sitt eget kött och blod!!

Hur kan du säga så???
Att du inte skäms!!! Men det har du säkert inte vett till att göra.

Misstaget som finns är inte sonen...det är den far som uttrycker sig på detta sätt!!!

Anhörigstöd!

Det ska vara ett stöd för mig som mamma.
Har nu fått det en gång.
Tyvärr så ser jag inte vitsen med det än, även om jag förstår.
Men att sitta och bara berätta hur allt är och sen få bekräftat vad jag sagt känns inte som hjälp.
Men jag ger det fler chanser.
Vid nästa tillfälle kanske jag ser vitsen med anhörigstödet.

Reaktion

Huvudet snurrar.
Kroppen känns avdomnad och skakar lite.
Ögonen är tunga.
Där hjärtat sitter känns det som ett tomt hål.
Är så trött!

Smärta

Det gör så ont.
Min älskling har förlorat sin livsgnista.
Alla mår vi ju dåligt lite då och då.
Men att inte se någon glädje i livet är tufft.
Vill göra allt för att underlätta för honom.
Men det är svårt.
Ibland så blir det extra motigt.
Alla har inte förståelse.
En del kan vara mycket klumpiga i sina uttalanden.
Då blir livet ännu svartare för honom.
Vi som står närmast är de som får känna hans ilska över att inte bli förstådd.

Wilhelm!
Jag gör så gott jag kan för att du ska kunna må bra igen.
För att du ska kunna skratta utan att det svarta finns.
Du betyder massor för mig och jag vill inte förlora dig!!
Älskar dig!
Kram mamma

Trasiga

Kan man bli hel när man är söndertrasad?

Jag ska vara stark!
Men hur länge?
Jag ska finnas där och ge styrka!
Men vem finns för mig?
Jag ska trösta!
Vem tröstar mig?
Jag ska blåsa på såren och plåstra om!
Vem blåser och plåstrar om mina sår?

Slits itu lite mer för var dag som går.
Kommer jag orka finnas där?

Saknar en pappa!

"Saknar en pappa i hjärtat"
Hur ska jag göra för att få bort den känslan?
"Det är för sent!!"

När Wilhelm föddes var jag ensam.
Det fanns ingen pappa.

Jag vet hur det är att växa upp utan biologisk pappa.
Det fungerar bra och bättre blir det när man växer till sig och förstår innebörden av ordet "pappa".

Pappa blir man inte, det förtjänar man.
Det är visserligen samma sak för mamma, skillnaden är att oftast finns mamma redan där.
Som förälder bör man vara närvarande.
Läsa godnattsaga.
Leka.
Fostra.
Umgås med sina barn (alla barn).
Framförallt: Ställa upp på dem!!!

Jag hade en önskan om att Wilhelm skulle få uppleva sin pappa.
Även om vi inte bodde tillsammans.
Kämpade för att de skulle träffas varje vecka.
Det var tufft.
Men oftast uteblev pappa.
Han hade ju förpliktelser mot den han valt att leva med.
De var oftast tvugna att storhandla just de gånger han lovat att komma.

Tillslut gav jag upp.
Min tanke blev att en dålig relation är inget att bygga vidare på.

Åren gick!
Wilhelm träffade sin pappa lite då och då.
Mycket tack vare att han har så underbara farföräldrar.
Han var ju trots allt deras första barnbarn.
Honom ville de inte mista.
De har alltid funnits, inte bara för Wilhelm utan även för mig, framförallt när Wilhelm var liten.

När Wilhelm var i 11-12 års åldern ville han ha mer kontakt med sin pappa.
Han ringde.
Blev ofta besviken.
Jag pratade med honom.
Även jag blev besviken på honom.
Han sårade Wilhelm genom att fortfarande vara frånvarande.

Några år senare när livsgnistan hos Wilhelm började slockna lyste han fortfarande med sin frånvaro.
I samma vev fick Wilhelm diagnos Asperger.

När alla anhöriga skulle få informationa av psykologen om vad det innebar valde Wilhelm bort sin pappa.
Varför undrade hans fru, som tyckte det var konstigt att alla andra fick information.

Jag kan idag svara på det.
Gjorde det inte då, eftersom jag är fostrad att vara artig och visa hänsyn.
Men med min hänsyn till Wilhelms pappa har jag sårat min son så mycket mer.

Han var inte välkommen då han själv i hela Wilhelms liv valt bort honom.
Allt annat har varit viktigare.
Jobbet.
Träna barn där han bor.
Mm...

Nu har livsgnistan hos Wilhelm slocknat ännu mer.
När det mobila teamet från psykiatrin var här idag frågade de Wilhelm om han trodde sig veta vad det är som gör allt så svart.

"Har ingen pappa", blev svaret.

En toppendag!!!

Dagen började grått.
Det föll även lite droppar.
I vanliga fall brukar vi stanna hemma.
Men inte i dag.
Prognosen visade på bra väder senare.
Vi gjorde rätt som packade mat och fika och for iväg.

De första timmarna hände inte mycket på hoppfronten då det fortfarande var grått.
Pilot och hoppar var positiva trots grå himmel.
Och lite fix i sovsalen hanns ju med, även med en toast i handen.



Även Robbans skärm hann med en besiktning.



Lite före lunch kunde första liften med hoppare lyfta.
Sen rullade det på hela dagen ända fram till 19.30 då sista liften lyfte.



Det har varit en strid ström med tandemhoppare och sällskap till dem hela dagen.



Vi är alla nöjda med en toppendag på klubben.

Älskar Dig!

Du betyder så mycket för mig!
Gör så ont i mig när du mår så dåligt som du gör just nu.
Älskar dig så otroligt mycket och jag försöker göra allt för att du ska må bra.