Saknar en pappa!

"Saknar en pappa i hjärtat"
Hur ska jag göra för att få bort den känslan?
"Det är för sent!!"

När Wilhelm föddes var jag ensam.
Det fanns ingen pappa.

Jag vet hur det är att växa upp utan biologisk pappa.
Det fungerar bra och bättre blir det när man växer till sig och förstår innebörden av ordet "pappa".

Pappa blir man inte, det förtjänar man.
Det är visserligen samma sak för mamma, skillnaden är att oftast finns mamma redan där.
Som förälder bör man vara närvarande.
Läsa godnattsaga.
Leka.
Fostra.
Umgås med sina barn (alla barn).
Framförallt: Ställa upp på dem!!!

Jag hade en önskan om att Wilhelm skulle få uppleva sin pappa.
Även om vi inte bodde tillsammans.
Kämpade för att de skulle träffas varje vecka.
Det var tufft.
Men oftast uteblev pappa.
Han hade ju förpliktelser mot den han valt att leva med.
De var oftast tvugna att storhandla just de gånger han lovat att komma.

Tillslut gav jag upp.
Min tanke blev att en dålig relation är inget att bygga vidare på.

Åren gick!
Wilhelm träffade sin pappa lite då och då.
Mycket tack vare att han har så underbara farföräldrar.
Han var ju trots allt deras första barnbarn.
Honom ville de inte mista.
De har alltid funnits, inte bara för Wilhelm utan även för mig, framförallt när Wilhelm var liten.

När Wilhelm var i 11-12 års åldern ville han ha mer kontakt med sin pappa.
Han ringde.
Blev ofta besviken.
Jag pratade med honom.
Även jag blev besviken på honom.
Han sårade Wilhelm genom att fortfarande vara frånvarande.

Några år senare när livsgnistan hos Wilhelm började slockna lyste han fortfarande med sin frånvaro.
I samma vev fick Wilhelm diagnos Asperger.

När alla anhöriga skulle få informationa av psykologen om vad det innebar valde Wilhelm bort sin pappa.
Varför undrade hans fru, som tyckte det var konstigt att alla andra fick information.

Jag kan idag svara på det.
Gjorde det inte då, eftersom jag är fostrad att vara artig och visa hänsyn.
Men med min hänsyn till Wilhelms pappa har jag sårat min son så mycket mer.

Han var inte välkommen då han själv i hela Wilhelms liv valt bort honom.
Allt annat har varit viktigare.
Jobbet.
Träna barn där han bor.
Mm...

Nu har livsgnistan hos Wilhelm slocknat ännu mer.
När det mobila teamet från psykiatrin var här idag frågade de Wilhelm om han trodde sig veta vad det är som gör allt så svart.

"Har ingen pappa", blev svaret.