Blev bjuden på fika idag av min mamma.
Hon ville påminna mig om den första av mina viktigaste dagar i mitt liv.
För 20 år sedan hade jag en tuff dag.
Den började ca 8.00 och slutade 23.00.
Det var dagen för min son att födas.
Eftersom han inte hade lust att komma ut blev jag igångsatt.
Jag och min mamma, som var med mig hela dagen, infann oss kl 8.00 på förlossningen.
Där blev jag förberedd för dropp som skulle sätta igång det hela.
Jag låg där på sängen kopplad till apparatur som skulle mäta värkarna.
Jag såg att jag hade dem.
Men jag kände inget själv.
Eftersom det gick så trögt beslutades det att de skulle ta hål på fosterhinnan.
Då hände något.
Värkarna satte igång rejält.
På den tiden kunda man få ta sig ett bad under värkarbetet.
Sagt och gjort...
...ca 11.00 kröp jag ner i ett varmt och skönt bad med bubbelmassage.
Hur skönt som helst!
Värkarna kändes inte lika jobbiga längre.
Men efter en timme var jag helt slut pga värmen.
Det innebar att värkarna blev jobbiga igen.
Så då blev alternativet ryggbedövning.
Narkosläkaren kom och satt bedövningen.
Tyvärr så tog den snett.
Vänsterbenet blev bedövat lite för mycket.
På profylaxkursen hade jag fått lära mig att det var bra att vara uppe och gå.
Då skulle förlossningen gå fortare.
Klart jag ville göra det.
Men med ett halvt förlamat ben behövde jag gåstöd.
Det gick ju bra.
Även om jag hade både dropp och bedövning.
Men det fungerade bara några meter.
Jag började må illa.
Säger till min mamma att jag måste kräkas.
Jag minns att hon vänder sig om för att hämta något att kräkas i.
Det nästa jag kommer ihåg är massor av främmande ansikten som står lutade över mig.
Jag svimmade.
Slog huvudet i den ledstång som sitter på väggen.
Men av någon underlig anledning åkte varken dropp eller bedövning ut.
Nu blev det sängläge resten av tiden.
De kunde ju inte ha en blivand mamma ute i korridoren som svimmar lite då och då.
Inte var det roligt.
Tid tog det dessutom.
Men så var det dags.
Jag skulle få komma in till ett förlossningsrum.
Dock inte gående.
Det blev rullstol för att vara på den säkra sidan.
Tur var det.
Svimmade några gånger på vägen.
Behövde gå på toa.
Tur de har handikapphandtag.
Svimmade även där.
Så började det sista tuffa värkarbetet.
Det gick trögt.
Hände inte mycket.
Jag hade svårt att hålla ut i värkarna.
Vad jag inte visst om var att de förberedde sig med en sugklocka.
En läkare kom för att övervaka så inte skulle gå fel.
Upplevde att det var många i förlossningsrummet.
Innan sugklockan provade de att ta fram en stor spegel.
Jag fick själv se hur allt såg ut.
En mörk kalufs syntes.
Jag tänkte att det var nu eller aldrig.
Annars skulle jag få gå med huvudet mellan benen resten av mitt liv.
Jag krystade som bara den.
Äntligen efter en hel dags kämpande.
Kl 23.00 föddes en son.
Mormor (min mamma) som var med fick äran att klippa navelsträngen.
Carl Wilhelm Manfred Erenius.
4320 gram och 54 cm.
För att bli påmind om denna dag och om de huvudpersoner som var med - Mig själv, Wilhelm och Mormor - satt jag nu och fikade med min mamma.
Hon hade köpt en present till mig.
Så nu kommer jag aldrig glömma den dagen för exakt 20 år sedan.
