lördag 25 oktober 2014

Jag är på gång

Mitt ras kom för några år sedan.
Livet kom ifatt mig, som det så vackert heter.
Jag har sen dess varit sjukskriven till och från mer eller mindre.

Min nuvarande sjukskrivning började med ett samtal hos psykolog på HAB.
Hon menade att jag var stressad.
Inte så konstigt, då jag har haft 2 heltidsjobb.

Jag gick till min läkare som sjukskrev mig 25%.
Det var precis lagom.
Samtidigt har jag gått till en kurator på vårdcentralen.

Efter någon månad föll jag igen.
Orken försvann totalt.
Läkaren menade då att jag behövde ta antidepresiv medicin.
Allt för att jag behövde bli "glad".

Kuratorn har sett ett mönster, vad det är som gör att jag faller.
Vid kris kopplar min kropp bort känslorna.
Jag blir fokuserad och strukturerad.
När sen känslorna kopplas på faller jag.

Har nu efter 4 veckor slutat med medicinen.
Den gjorde mig sjukare.
När jag i veckan träffade läkaren frågade hon om jag hade känt mig gladare.
Hur kan man bli glad av att ständigt vara illamående och trött varje dag?
Klart jag inte hade känt mig glad.

Idag är första dagen, efter ett antal veckor av dimma och trötthet, som jag känner att energin börjar komma tillbaka.
Första dagen som jag med någon form av glädje och fantasi lagat mat, som dessutom blev god!

Nu är mitt mål att lära mig hantera mina känslor efter en kris.
Försöka lära mig hantera vardagen när det har varit jobbigt.

Till hjälp har jag även min mamma, "häxan", som är en fena på hälsa!
Jag har nu bordet fullt av vitaminer som ska ätas i medicinskt syfte.
Har också fått en vacker bok där jag ska skriva upp minsta lilla förändring i mitt mående.

Någon gång i framtiden ska jag vara fullt återställd.
Ha energi att göra sånt som både tynger och lyfter.
Ha ett liv som jag kan fylla meningsfullt varje dag.

måndag 20 oktober 2014

Ska det vara så här?

Jag ger snart upp.
Det kan inte vara meningen att man ska må så här.
Ett litet vitt piller om dagen.
Ett piller som ska göra mig "glad".
Det lilla pillret gör mig sjuk.

Ska det vara så här?

Jag mår illa!
Varje dag!
Känns som jag ska spy.

Skakar/darrar i hela kroppen.
Det syns inte.
Men det känns i hela kroppen.

Ingen direkt matlust.
Bara tanken på att laga mat gör mig sjuk.
Framförallt mat som doftar.
Behöver ju näringen.

Orken är försvunnen nästan totalt.
Orkar jobba mina 4 timmar.
Men sen är det stopp.
Hem och vila/slumra/sova i ca 4 timmar.
Stupar ändå i säng.
Vaknar tyvärr inte utvilad.

Är glad att jag orkar ta mig till och från jobbet varje dag.
Men min träning då?
Den som jag äntligen har kommit igång med.
Vart ska jag få kraft ifrån?

Ska det verkligen vara så här?

Vad är det som får läkare att skriva ut dessa piller?
Vad får dem att tro att det är så himla bra att vara glad när man har gått igenom kriser?
Varför får inte kropp och själ läka i sin egen takt?


lördag 27 september 2014

Biverkningar

Jag fattar ingenting!

Att inte ha någon ork.
Att vara trött.
Att vara ljudkänslig.
Att vara yr.
Att ha svårt att somna.
Ibland inte känna den är glädjen som man vill.

Detta är lite av mina symtom just nu.

Går till läkare för att få råd och hjälp.
Du behöver äta antidepressiv medicin!
Läkaren tycker att jag behöver "lyckopiller"!

Testar Sertralin.

Mycket vanliga biverkningar för sertralin

sömnlöshet, yrsel, sömnighet, huvudvärk, diarré, illamående,muntorrhet, utebliven utlösning, trötthet.

Vanliga biverkningar för sertralin

ångest, halsont, anorexi, ökad aptit, depression, känna sig konstig, mardrömmar, upprördhet, oro, minskat sexuellt intresse, tandagnisslan, domningar och stickningar, skakningar, muskelsträckning, onormal smak, bristande uppmärksamhet, synstörningar, öronringningar, hjärtklappning, värmevallningar, gäspningar, magont, kräkningar, förstoppning, orolig mage, gaser, utslag, ökade svettningar, muskelvärk, sexuella störningar, potensproblem, smärta i bröstkorgen.

Hur tänkte läkaren där?
Biverkningarna är ju samma som mina symtom + några till.
Hur kan jag bli bättre av Sertralin?

Slutade med denna medicin.

Nu ska jag testa Venlafaxin.

Topp 21 vanligaste biverkningarna av venlafaxin

Du drabbas av viktnedgång
Du får förhöjda kolesterolvärden
Din sömn blir sämre och du kan få konstiga drömmar
Du får minskad sexlust och ingen orgasm
Du får yrsel
Du drabbas av muskelspänningar
Du kan känna av domningar och stickningar i dina armar och ben
Du får en känsla av nervositet
Du känner dig trött och dåsig
Du drabbas av darrningar
Du känner dig förvirrad
Din syn blir suddig
Ditt blodtryck blir högre
Du drabbas av hjärtklappning
Du börjar gäspa onormalt mycket
Du tappar matlusten
Du drabbas av förstoppning
Du drabbas av kräkningar
Du behöver gå och kissa ovanligt ofta
Du känner dig svagare än normalt
Du får frossbrytningar

Förstår fortfarande inte.
Mina symtom finns ju här också.

Hur ska jag bli fri från symtom när jag ska äta medicin som ger de symtom som jag har?
Är detta det enda landstinget kan göra?
Är inte läkarna bättre utbildade än så här?

Jag vill inte ha mina symtom. 
Jag vill inte äta något som ger mig samma symtom som jag har.
Jag vill inte ha alla de andra symtomen heller.  

Jag vill må bra och orka med mitt liv!

måndag 22 september 2014

Slukhål

Ytan är slät och fin.
Det går bra att gå på den.
Efter ett tag börjar den nötas.
Ett litet hål börjar bildas.

Vad ingen vet eller ser är att hålet är större än vad som syns.
Helt plötsligt så gapar ett stort hål som slukar allt i dess närhet.
De kan dyka när man minst anar.

Likt ett slukhål äts jag upp inifrån.
Tomheten och kylan kramar mitt hjärta.
Tårarna bränner bakom ögonlocken

För varje gång jag hamnar i ett slukhål är det lite lättare att ta sig upp.
Men jag vet aldrig när jag ska hamna i ett hål på nytt.
Klättringen är tung och jobbig.
Den tar på krafterna.

De gånger jag är där vill jag bara sova.
Ljud gör ont i hela kroppen.
Ibland finns yrseln där som sällskap.
Ett sällskap som jag gärna är utan.

Jag vill upp!


söndag 10 augusti 2014

Farmor, inte farmor, farmor

Du ska bli farmor!
Vi ska ha barn!

Ja, känslan av att bli farmor infann sig inte direkt.
Jag, farmor?
Då inte bara till ett barn.
Utan jag skulle få ett bonusbarnbarn också.

Tiden går.
De flyttar ihop.
Går på de sedvanliga besöken på MVC.
Första ultraljudsbilden.

Någon månad senare kom nästa ultraljudsbild.
De fick ta om den, igen och igen.
Det blev ingen bra bild på barnets hjärta.

Det är nu krisen kommer.

Två sköterskor står och diskuterar bilderna på barnets hjärta.
Aortan går in i fel kammare.
Vener saknas.
Klaffarna slår inte som de ska.
Går inte att operera.
Kanske göra abort.

Tanken på att vara tvungen att begrava sitt barn kommer.
Jag klarar inte det, mamma, hör jag i telefonen.

De fick en ny ultraljudstid i Linköping hos experter.
Jag följde med som stöd.

Efter en timme och ca 30 bilder blev det en kvarts paus.
Vi behövde sträcka på oss.
De behövde kolla bilderna.

15 minuter senare får vi resultatet.
Allt ser bra ut!!!

Aortan går till rätt kammare.
Venerna finns.
Klaffarna slår som de ska.
Ingen operation behövs.
Aborten är nu långt borta.

Vi kan andas ut!

Jag ska bli farmor!!!
Nu börjar det kännas på riktigt!

Känslor

Upplever att samhället har blivit sjukt.
Man får inte visa sina känslor.
Iaf inte de som kan vara lite jobbiga.

I våras tyckte psykologen jag pratade med att jag behövde vara sjukskriven 25% pga stress.
Läkaren ansåg att jag var deprimerad och gav mig antidepressiv medicin.
När jag frågade vad den var bra för svarade hon: Den ska göra dig glad!

Om jag nu är ledsen eller deprimerad av någon orsak kan väl inte en liten tablett hjälpa mig?
En liten tablett som jag blev sjuk av.
Det är väl orsaken till varför jag inte känner mig på topp som jag behöver hjälp med?
Jag slutade med mina antidepressiva tabletter.
Känner mig inte mindre stressad.
Men jag mår bra!

Varje dag i mitt arbete möter jag några föräldrar som servar sina barn.
Det handlar inte om att curla.
Det handlar om att barnen inte får vara ledsna.

Säger pappa nej till sitt barn tröstar mamma barnet då det börjar gråta.
Blir barnet ledsen när det lämnas på förskolan lovar föräldern att den ska köpa något till barnet.
Barnen får gärna slå sina föräldrar eftersom barnet tycker det är roligt.
Att säga Nej till barnet verkar inte finnas på förälderns världskarta.
Risken kan ju vara att barnet gråter av ilska.

Har träffat på föräldrar som säger att man inte får säga Nej till deras barn när de gör fel.
Barnet är ju så liten (3 år) och kan börja gråta.
Gråta för att det inte får göra som det vill.

Varför är föräldrar så rädda för sina barns känslor?
Eller det är de kanske inte...?
De är kanske rädda för den jobbiga känslan som sitter i deras hjärta då de säger Nej till sitt barn?

Hur det än är så blir det fel om vi inte lär oss acceptera barnens gråt.
Den jobbiga känslan i bröstet.
Eller att det finns människor som inte alltid är glada.

Låt oss alla få tillåtelse att visa våra hela register av de lika känslor som vi har!

Ps. Jag vet att det finns människor som behöver ta antidepressiv medicin för att må bra, men att ge det utan urskillning är inte ok.

lördag 4 januari 2014

Matlagning, så trist!

Jaha, då har vi ätit mat igen.
Den blev god!
Gjorde egna fiskbullar på ett recept jag hittat.
La till ett ägg då jag tyckte att det saknades.

Min familj gillar oftast den mat jag lagar.
De tycker att den är god.
Något som verkligen glädjer mig.

Men jag önskar att jag kunde känna glädje i att laga mat.
Tänk att med glädje skapa olika rätter för sin familj.
Att experimentera i köket.
Kunna komma på nya rätter som passar mig och min familj.

Den glädjen och inspirationen infinner sig väldigt sällan.
Att laga mat gör jag bara för att leva.
Lagar maten från grunden.
Inget halvfabrikat, vilket skulle vara lättare.

Men så länge jag kan glädja andra med min matlagning kanske jag borde vara glad!?


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...