Slukhål

Ytan är slät och fin.
Det går bra att gå på den.
Efter ett tag börjar den nötas.
Ett litet hål börjar bildas.

Vad ingen vet eller ser är att hålet är större än vad som syns.
Helt plötsligt så gapar ett stort hål som slukar allt i dess närhet.
De kan dyka när man minst anar.

Likt ett slukhål äts jag upp inifrån.
Tomheten och kylan kramar mitt hjärta.
Tårarna bränner bakom ögonlocken

För varje gång jag hamnar i ett slukhål är det lite lättare att ta sig upp.
Men jag vet aldrig när jag ska hamna i ett hål på nytt.
Klättringen är tung och jobbig.
Den tar på krafterna.

De gånger jag är där vill jag bara sova.
Ljud gör ont i hela kroppen.
Ibland finns yrseln där som sällskap.
Ett sällskap som jag gärna är utan.

Jag vill upp!