Farmor, inte farmor, farmor

Du ska bli farmor!
Vi ska ha barn!

Ja, känslan av att bli farmor infann sig inte direkt.
Jag, farmor?
Då inte bara till ett barn.
Utan jag skulle få ett bonusbarnbarn också.

Tiden går.
De flyttar ihop.
Går på de sedvanliga besöken på MVC.
Första ultraljudsbilden.

Någon månad senare kom nästa ultraljudsbild.
De fick ta om den, igen och igen.
Det blev ingen bra bild på barnets hjärta.

Det är nu krisen kommer.

Två sköterskor står och diskuterar bilderna på barnets hjärta.
Aortan går in i fel kammare.
Vener saknas.
Klaffarna slår inte som de ska.
Går inte att operera.
Kanske göra abort.

Tanken på att vara tvungen att begrava sitt barn kommer.
Jag klarar inte det, mamma, hör jag i telefonen.

De fick en ny ultraljudstid i Linköping hos experter.
Jag följde med som stöd.

Efter en timme och ca 30 bilder blev det en kvarts paus.
Vi behövde sträcka på oss.
De behövde kolla bilderna.

15 minuter senare får vi resultatet.
Allt ser bra ut!!!

Aortan går till rätt kammare.
Venerna finns.
Klaffarna slår som de ska.
Ingen operation behövs.
Aborten är nu långt borta.

Vi kan andas ut!

Jag ska bli farmor!!!
Nu börjar det kännas på riktigt!

Känslor

Upplever att samhället har blivit sjukt.
Man får inte visa sina känslor.
Iaf inte de som kan vara lite jobbiga.

I våras tyckte psykologen jag pratade med att jag behövde vara sjukskriven 25% pga stress.
Läkaren ansåg att jag var deprimerad och gav mig antidepressiv medicin.
När jag frågade vad den var bra för svarade hon: Den ska göra dig glad!

Om jag nu är ledsen eller deprimerad av någon orsak kan väl inte en liten tablett hjälpa mig?
En liten tablett som jag blev sjuk av.
Det är väl orsaken till varför jag inte känner mig på topp som jag behöver hjälp med?
Jag slutade med mina antidepressiva tabletter.
Känner mig inte mindre stressad.
Men jag mår bra!

Varje dag i mitt arbete möter jag några föräldrar som servar sina barn.
Det handlar inte om att curla.
Det handlar om att barnen inte får vara ledsna.

Säger pappa nej till sitt barn tröstar mamma barnet då det börjar gråta.
Blir barnet ledsen när det lämnas på förskolan lovar föräldern att den ska köpa något till barnet.
Barnen får gärna slå sina föräldrar eftersom barnet tycker det är roligt.
Att säga Nej till barnet verkar inte finnas på förälderns världskarta.
Risken kan ju vara att barnet gråter av ilska.

Har träffat på föräldrar som säger att man inte får säga Nej till deras barn när de gör fel.
Barnet är ju så liten (3 år) och kan börja gråta.
Gråta för att det inte får göra som det vill.

Varför är föräldrar så rädda för sina barns känslor?
Eller det är de kanske inte...?
De är kanske rädda för den jobbiga känslan som sitter i deras hjärta då de säger Nej till sitt barn?

Hur det än är så blir det fel om vi inte lär oss acceptera barnens gråt.
Den jobbiga känslan i bröstet.
Eller att det finns människor som inte alltid är glada.

Låt oss alla få tillåtelse att visa våra hela register av de lika känslor som vi har!

Ps. Jag vet att det finns människor som behöver ta antidepressiv medicin för att må bra, men att ge det utan urskillning är inte ok.