Lyckligt lottad

Jag gråter och känner mig tom många gånger.
Att vara hjälplös när det gäller sina egna barn är tungt.
Min kropp säger ifrån: gör inte för mycket!
Därför är jag hemma och finns för mina barn, de är det viktigaste som finns i mitt liv.

Får frågan många gånger:
Men du då? Får du någon hjälp?

Ja, det ska jag ju få.
Men de som ska kunna detta på sina fem lyser med sin frånvaro.
Funderar på om jag kommer att få rätt hjälp därifrån?
Jag vill ha konkreta tips och råd på hur jag ska göra i en situation som denna.
Har ju ingen erfarenhet, som tur är.
Vill inte bara bli bekräftad på det jag känner.
Bekräftelse kanske hjälper andra, men inte mig.

Jag känner mig mer stöttad av alla som skriver till mig.
Av er får jag både bekräftelse, tips och råd.
Jag tar till mig allt jag behöver från er.
Känner att ni finns här nära mig, trots att det ibland kan vara ett avstånd på nästan 100 mil.

Jag är lyckligt lottad som har så underbara släktingar och vänner.