Självmordsförsök ökar

Läste en intressant artikel i Extra igår.
På förstasidan står det med stora bokstäver:

Självmordsförsök ökar - bland unga
Antalet unga som tar sina liv blir allt fler.



Kritik riktas mot myndigheterna som brister i det stöd de borde ge.
Att man borde få vård mycket tidigare än vad som ges idag.
Marianne Åström, som tidigare har varit ordförande i Spes (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd), säger ang psykvården:
- Man ska inte behöva vänta ett år. Det är lika akut som en hjärtinfarkt.

Hennes råd till den som har en anhörig som mår dåligt är att prata med personen och erbjuda stöd.
Säga att man gärna följer med till en psykolog eller någon annan att prata med.
(http://etidning.ntm.eu/extra-ostergotland/2011/09/12/ med denna länk är det inte säkert att ni kommer till rätt tidning och artikel, utan man får gå till arkiv)

Tyvärr så är det ine alltid så enkelt. Men jag önskar att det var så.
När Wilhelm bad om hjälp fick vi bråka oss in.
Den hjälp som de kan erbjuda är tabletter.
Anser inte att det är till hjälp om det är det enda man får.

När man väl kommer in är det tufft även där.
Upplever många gånger att de bara ser till hur deras patienter mår innanför deras 4 väggar.
Hur det sen fungerar utanför struntar de i.
Mår man bra hos dem blir man utskriven.
Ansvaret läggs på oss anhöriga.
Anhöriga som inte får vare sig hjälp eller stöttning.

Upplever att många som mår dåligt även har ett dolt funktionshinder.
Att lära sig förstå hur de olika funktionshindren påverkar patienternas mående borde kanske prioriteras.
Att ta hjälp av vuxen habiliteringen tex.

Jag upplever att många som arbetar inom psykiatrin kan sjukdomar.
Men sen då.
Alla är olika individer och alla har olika svårigheter och förstår och tar till sig information om sitt mående på olika sätt.
Hur kommer det sig att man bara får kunskap i en liten del i det mående som patienterna har?
Varför är man inte villig att se helheten?

Som anhörig känner jag en stor frustration när jag pratar med dem som har minimal förståelse.
För att min son ska få hjälp måste jag nästan förneka honom.
Det sårar både mig och Wilhelm.

Varför är det så svårt att få rätt vård?
Varför är det ingen som vill ta ansvar för dem som mår dåligt?