Bönesvar

I lördagens NT på läste jag en intressant insändare.
Jag vill dela med mig lite av vad som stod i den.

Insändaren berättar att han /hon har varit i psykvården händer i ca sex år.
När han /hon mådde dåligt och behövde hjälp sa de på psykakuten:
Vad ska vi göra åt det?

Tänker då genast på hur det var för oss.
Utan att fråga hur läget var eller titta på det formulär, som alla svarar på som mår dåligt, ville skicka hem oss med lite piller.
Läkaren menade att han inte hade någon annan befogenhet.
Vi fick kämpa oss in den gången.

Det svar som insändaren fick av psykakuten gjorde att han /hon försökte ta sitt liv (hade gjort ett försök tidigare).
Han/hon lyckades inte utan hamnade på IVA i respirator.
Därefter på PIVA ensam i ett kalt rum där någon ibland tittar in och delar ut tabletter.
Efter två dygns förvaring blir han/hon utskriven.
Dessutom mår han/hon inte bättre.

Mina tankar går åter igen till oss.
Tre veckor på LPT (tvång) efter ett självmordsförsök.
Därefter två veckor frivilligt.
Fem veckor sammanlagt.
Personalen sa ofta att Wilhelm var den som stod näst på tur att bli utskriven om det blev fullt.

Wilhelm har enunderbar LSS-handläggare.
Hon hittade ett behandlingshem.
Men tiden för att lämna in alla uppgifter till de som bestämmer hade gått ut.
Vi skulle få vänta en månad till innan besked.

Denna underbara människa går hem och pratar med sin chef som ger oss dispans.
Vi behövde inte vänta på beskedet en månad.
En vecka senare hade vi svaret.
Ett år på behandlingshem!

Efter det glada beskedet fick vi veta att normalt brukar man få tre månader.
Detta pga nedskärningar.
Vi fick ett år!

Hur kommer det sig att någon som har mått psykiskt dåligt i sex år inte får någon hjälp?
Vår resa inom psykiatrin är inte ens ett år.
Men vi har fått hjälp.

Jag är övertygad om att det finns andra krafter bakom denna hjälp.
Vet många som har haft med oss i sina böner.
Den hjälp vi har fått är ett bönesvar från Gud!