Ett barn har 100 språk...

”Ett barn har 100 språk när det föds men berövas 99” skrev Loris Malaguzzi
som under många år var chef för de kommunala förskolorna i Reggio, Italien.

Med de orden i mina tankar funderar jag på hur vi kan säga samma sak men på olika sätt.
För det är troligtvis inte samma 99 språk som vi förlorar.
Vi tolkar det som sägs olika också.

Tex om jag vill uppmana någon att göra det jag vill.
Gör jag det med en trevlig röst, är lugn och med ett leende på läpparna går det troligtvis bra.
Men om jag är irriterad, är stressad och pratar i staccato är risken att jag får ett trotsigt svar.

Ett "JA" med ett rakryggat leende är mer positivt än ett "JA" som följs av en suck med krökt rygg.

Det är inte konstigt att missförstånd uppstår.
Det är inte konstigt att vi blir osams ibland.

Det gäller att försöka återta några av de språk som vi har förlorat på vägen.
Försöka se saker och ting ur andras perspektiv.

Jag kan bara ändra på mig själv.
Jag kan fundera på hur jag ska uttrycka mig så jag inte blir missförstådd.
Hur når jag fram till andra med mina ord och uttryck?

Om alla skulle försöka göra sig förstådda på ett positivt sätt, skulle osämja och missförstånd minimeras.

Det är vad jag önskar och tror!